Kapitelutdrag från Konvertiten

Från kapitel 17

Oskar satt alldeles stilla med bister min.

”Det du efterfrågar är ministerstyre, och det är olagligt i Sverige. Jag får inte gå in och diktera enskilda fall, även om jag skulle vilja. Myndigheter – ”

”Men du kan säga att det är fel!” avbröt Hossein. ”Du kan säga till medier!”

”Lyssna på mig! Myndigheter som Migrationsverket lyder de lagar som riksdagen stiftar. Om du vill se en förändring får du kontakta riksdagsledamöter och föreslå en motion. Men att nästla sig in i min familj för att tigga uppehållstillstånd är inte acceptabelt.”

”Vad då ’nästla sig in’?!” sa Helena högljutt.

”Jag ber dig, snälla!” sa Hossein med darrande röst. ”Jag kan visa att jag är kristen, du måste säga till Migrationsverket!”

”Nu räcker det! Jag vill inte höra ett ord till om detta.”

”Du lyssnar ju inte ens på vad han säger!” sa Helena.

”Ingen politik vid matbordet!” vrålade Oskar.

Det blev alldeles tyst.  

Petter kastade snabba blickar på de andra som om han försökte avgöra om den spända stämningen var på lek eller allvar.

”I Afghanistan dödas konvertiter”, viskade Hossein. ”Jag vill inte dö.”

”Men vad sägs om lite Pictionary?” sa Pirjo. ”Det är ju roligt! Helena, du gillar Pictionary, eller hur?”

”Jag vill inte dö”, sa Hossein. ”Jag vill leva. Jag är bara sjutton.”

Från kapitel 25

”Jag önskar jag har kamera i huvudet”, sa Hossein med blicken riktad mot domaren och nämndemännen.

”Jag önskar jag kan visa film på väggen från mitt liv. Visa Afghanistan. Visa Jesus. Visa hela min resa. Men jag har bara ord, och vissa tror mig inte. Jag vet inte vad ska jag göra. Jag säger vad är sant, Migrationsverket säger det är lögn. Vad vill ni av mig? Jag inte ens har gått klart skolan.”


Han pausade en stund, svalde, torkade bort en tår och fortsatte:


”Jag sett det mest hemska man kan se i Afghanistan. Jag vet vilket helvete som väntar på mig där. Jag vill inte dit. Jag vill vara i Sverige, hjälpa till, jobba hårt. Jag vill inte dö i Afghanistan. Migrationsverket vill att jag accepterar islam, jag vill inte det. Islam är problemet i Afghanistan. De behöver Jesus.”

Han la ner händerna på bordet och lutade sig framåt.


”Jag tror på Jesus, jag verkligen tror … Jag trodde inte då i Afghanistan, men jag tror nu. Jag kan inte åka tillbaka. Det är sanning. Jag ljuger inte för er. Jag inte är sån som ljuger. Jag talar sanning. Mitt liv hänger på att ni tror. Snälla, tro mig.”

Från kapitel 24

”Vad håller du på med?” viskade Hossein. Hon reagerade inte. ”Syster, varför gör du det här?”


Hon såg på honom med höjda ögonbryn och huvudet på sned, som om han hade sagt något riktigt, riktigt korkat.
”Gissa!”
”Det är tillräckligt farligt för dig som kvinna att resa. Varför måste du ha barnen med dig?”
”För att det är kul!” sa hon och spärrade upp ögonen. Hon vände sig sedan till sin son och torkade honom om näsan.


Hossein bet ihop tänderna. Hon tog honom inte på allvar.


”Lyssna, kvinna”, sa han högljutt. ”Du vet inte vad du ger dig in på. Jag kan inte bestämma över ditt liv, men för barnens skull – hoppa av! Det är inte värt det!”
”Du behöver inte läxa upp mig”, svarade hon. ”Jag känner till alla risker, och tro mig: det är fortfarande tryggare för oss att åka, än att stanna. Dessutom känner jag i mitt hjärta, inshallah, att vi kommer klara oss.”


Hossein böjde ner huvudet.
”Jag har en syster och mor”, sa han. ”Jag vill inget hellre än att de följer med mig till Sverige. Men det är för farligt för dem. Därför åker jag själv, så de kan komma senare.”
”De ska skatta sig lyckliga som har dig som familjemedlem. Vi har inte det.”


De tystnade. Solen hade nu helt gått ner, och i dess ställe kastade fullmånen sitt kalla ljus in genom glipan. Halva kvinnans ansikte sken upp i blått. Efter några minuter tilltalade hon honom igen.


”Vad heter du?”
”Hossein.”
”Vad flyr du från, Hossein?”
Han såg ut mot den tomma ökenvägen.
”Döden.”
”Det är en flykt som kommer misslyckas. Alla dör.”
”Vissa dör mer än andra.”