”Krig är inte Guds vilja, det vet vi.”
”Gud låter den sataniska upprustningen med kärnvapen och bacillkrigföring drabba de gudlösa själva i form av hemsökelser, som utrotar stora delar av mänskligheten.”
Dessa två citat känns svåra att förena, eller hur? Men de uttalades av en och samma person, evangelisten Folke Thorell, med enbart ett års mellanrum: 1967 och 1968. Folke var en av de mest inflytelserika rösterna i den pingstkarismatiska rörelsen i slutet av 1960-talet när det gällde undervisning om apokalyptiska krig, något han åkte land och rike kring för att predika om.
Samtidigt var slutet av 1960-talet en period då majoriteten av religiösa vapenvägrare var pingstkarismatiker. Många vägrade döda andra i strid – men samtidigt var de positiva till att israeliska soldater gjorde just det.
Den här undersöker jag närmare i e-boken ”Enemy Love and Apocalyptic Genocide” som är baserad på min masteruppsats och utgiven i den akademiska skriftserien Uppsala Studies in Church History. Jag tittar på hur pingstvänner skrev om pacifism och militärt våld i Dagen och Evangelii Härold (EH) 1967-1971 i skuggan av Vietnam och Sexdagarskriget. Här är en video där jag beskriver undersökningen mer ingående:
Efter att ha läst alla nummer av EH och hälften av Dagenutgåvorna under denna femårsperiod, gått igenom flera böcker och därtill gjort några intervjuer med människor som var med i händelsernas centrum, tycker jag mig ha en ganska bra bild av läget. Det jag fann var att både Dagen och EH publicerade många pacifistiska texter, varav vissa menade att det militära försvaret helt bör läggas ner och ersättas med ett ickevåldsligt civilförsvar. Det nystartade KDS förnekade bestämt att det skulle vara ett ”högerparti” och betonade att det var det mest pacifistiska av alla partier. Vapenvägran var så utbrett att det i många församlingar sågs som en självklarhet.
Lewi Pethrus positiva inställning till krigföring, inklusive den amerikanska invasionen av Vietnam, delades sällan av andra pingstvänner. Pingstpastorn Bengteric Jernberg skrev i EH:
”Det är ju helt otänkbart att som en levande kristen försvara kriget. Vi fördömer våld i alla dess former. Krig är en destruktiv faktor som bara skapar ytterligare aggressioner. Jag anser därför att USA snarast borde lämna Vietnam,. Det är ju en vansinnig politik att försöka stoppa kommunismen med våld.”
Och Arvid Svärd skrev i Dagen:
”Hur många hundra miljoner asiater vet något mer om Kristus än att han är den Gud, som de hatade utlänningarna dyrkar? Dessa, som vräker eld och död och Indokinas städer och byar, bränner ner dess skogar och bördiga slätter till sterila öknar. Undra på, om Kristus för otaliga därute närmast blir en krigsgud med blodstänkta händer. […] För kristen mission i morgondagens värld: slut upp kring dem som vädjar: ’Kristna kristenheten i radikal profetisk och pacifistisk anda!’”
På samma sätt fördömdes krigen i Kongo och Nigeria. Men ett krig sticker ut från mängden. Ett krig hade många pacifistiska pingstvänner överseende med, ja, vissa av dem var dessutom entusiastiska över att det skedde! Jag syftar naturligtvis på Israels sexdagarskrig mot Egypten, Jordanien och Syrien.
Den ovan nämnde Folke Thorell som fick mycket utrymme i båda tidningar kallade sexdagarskriget för ”helt fantastiskt” och entusiastiskt såg framför sig hur Israel skulle ta över sex arabländer bara för att sluta ett förbund med antikrist och uppleva ett folkmord som får förintelsen att blekna i jämförelse. Utifrån dispensationalistisk eskatologi menade Thorell och andra att Gud själv skulle gripa in med exempelvis vulkanutbrott och kärnvapenattacker för att straffa de ogudaktiga, såsom ateistiska judar.
Dagen publicerade förvisso flera ledartexter som uppmanade till deeskalering i Mellanöstern och som även kritiserade Israel, exempelvis kallades bosättningar för ”kolonialism” och de separata skolsystemen för judar och araber kallades ”rasdiskriminering”. En krönika av Ivar Lundgren – som jag har intervjuat i samband med uppsatsen – publicerades i Dagen 1967 där han anmärkte att kristna ska älska både araber och judar som sig själva och att krig aldrig är att glädjas över. Men den övergripande inställningen var att Israel gjorde rätt i att använda militärt våld då judar inte förväntades leva efter kristna pacifistiska principer, och det var ett våld som skulle vända tillbaka på dem själva så att de flesta av dem dog.
I materialet syns rester av antisemitisk kristen eskatologi som populariserades i Tyskland på 30-talet: idéer om att antikrist kommer vara jude, att vedermödans syfte är att tvinga judarna till kristen tro, att Gud straffar judarna för att de korsfäste Jesus genom att låta dem drabbas av folkmord. Det kommande folkmordet skulle göra att Hitlers förintelse framstod som ett ”lilleputtföretag” i jämförelse enligt Thorell, men trots att detta betraktades som tragiskt innehåller texterna inga uppmaningar att försöka rädda judar från detta öde. Naturligtvis är sådana här idéer tack och lov extremt ovanliga bland pentekostaler idag, men de finns i det historiska materialet och det är viktigt att uppmärksamma.
I uppsatsen försöker jag analysera kontrasterna mellan pacifismen och glorifieringen av apokalyptiska krig och folkmord med hjälp av forskaren Lisa Cahills konceptualisering av lydnadsbaserad pacifism i kontrast till empatisk pacifism. Empati spelade störst roll i texter om krig som drabbade pingstvänner själva, som i Kongo. Både pacifism och kristen sionism motiverades utifrån lydnad till Bibeln först och främst, inom ramen för ett dispensationalistiskt schema. Bristen på kontakt och dialog med faktiska judar bidrog förmodligen till att antisemitiska troper oavsiktligt förmedlades även i sionistiska texter – exempelvis beröms judar ofta för att vara så duktiga på att hantera pengar och affärer.
Tillsammans med Pascal Andréassons uppsats som kom för ett drygt år sedan är detta de första akademiska arbeten som undersöker pentekostal pacifism i Sverige. Förhoppningsvis kan framtida studier ge oss en ännu tydligare bild kring vad som drev så många pingstvänner att vägra använda våld, och hur den övertygelsen förhöll sig till eskatologiska förväntningar som involverade krig.
Micael Grenholm 